HÄLLRISTNINGSSKEPP SOM DATERINGSMETOD

Av Lasse Bengtsson, Stiftelsen för dokumentation av Bohusläns hällristningar

Inom hällristningsforskningen har man länge strävat efter att skapa ett instrument för att mer precist kunna datera hällristningsmaterialet. Skälet har vanligtvis varit att studera korologiska och kronologiska problem och ibland också för att få en uppfattning om den bebyggelsehistoriska problematiken. I brist på naturvetenskapliga metoder för att datera hällristningar har man bland annat utvecklat skeppskronologier, där skeppens morfologiska förändring också fått uttrycka ett kronologiskt förlopp. Skeppskronologier är ett relativt trubbiga redskap för datering av hällristningar, dateringarna blir i allmänhet plus eller minus minst hundra år. Ingen skeppskronologi är heller särskilt heltäckande med avseende på skeppsmorfologin, vilket innebär att man ständigt konfronteras med olika mellanformer och kombinationer av formelement som inte finns medtagna i något kronologiskt eller typologiskt system. Det finns också en möjlighet att det i vissa fall kan ha rått en eftersläpning hos hällristningshuggaren, att man av någon anledning har framställt skeppsfigurer som inte längre är gängse i samhället, alltså en slags arkaiserande bildframställning. Även om det kan vara fallet någon enstaka gång är det att driva källkritiken in absurdum att frånhända sig ett verktyg som, visserligen ganska trubbigt, trots allt slipats de senaste åttio åren. Trots de uppenbara bristerna hos de flesta skeppskronologier är det ingen tvekan om att de kan vara ett användbart instrument för att få en uppfattning om den enskilda hällristningslokalens tillkomst och användningshistoria. En analys av den enskilda ristningen kan också, i ett landskap som t.ex. Bro socken i Bohuslän med många ristningslokaler på en begränsad yta, kompletteras med en analys av de olika platsernas distribution i landskapet för att på så sätt ge en bild av ristningarnas roll och användning i ett större perspektiv.

De skeppskronologier som framställts de senaste hundra åren har till stor del baserats på skepp som punsats in på bronsföremål som i sin tur varit möjliga att datera. Även överhuggningar och strandlinjeförskjutningar har använts i dateringsarbetet. Genom att studera överhuggningar, det vill säga ett skepp som huggits in över ett annat kan man få en relativ datering. Problemet med överhuggningar är att det ibland är svårt att avgöra vilket av skeppen som är överhugget. Datering genom strandlinjeförskjutning är ett viktigt komplement för att kunna förfina skeppskronologin. Således kan man inte vänta sig att finna skepp som daterats till äldre bronsålder under en viss nivå över havet eftersom skeppet i så fall hade huggits in under vatten.

Under det senaste seklet har skeppskronologierna gradvis förfinats och blivit mer exakta. Ett problem är att de till stor del bygger på skepp som punsats in i bronsföremål, till exempel rakknivar och halskragar. Bruket att punsa in skepp och andra motiv i bronsföremål upphör dock i stort sett under bronsålderns period V, ( cirka 900 – 700 f. Kr.). vilket innebär att de flesta kronologier inte sträcker sig längre än så.

Två arkeologiska upptäckter har varit av avgörande betydelse för insikten att hällristningstraditionen fortsatte in i järnåldern, nämligen Kårstadristningen i Norge och fyndet av Hjortspringskeppet i Danmark. Kårstadristningen, som hittades av en slump 1927 består av tio skepp samt rester av ytterligare två, ett hakkors samt runinskrifter. Runinskriften tillhör den äldre runraden och har varit föremål för flera tolknings och dateringsförsök. Runorna har daterats till mellan 200-400 e. Kr men det råder ingen full enighet om dateringen.

Gro Mandt, som är den forskare som mest ingående studerat och dokumenterat Kårstadristningen har delat in skeppen i tre typer. För dateringen av de äldsta skeppen stöder hon sig på Hjortspringskeppet, som har daterats till ca 350 f. Kr. För dateringen av det yngsta skeppet kunde hon stödja sig på resultatet från en arkeologisk undersökning av en i förhållande till Kårstadristningen närbelägen grav vid Austrheim i Nordfjord med en rest sten med en skeppsfigur på. Skeppsfiguren var närmast identisk med ett av skeppen på Kårstadristningen. Utgrävningen visade att graven kunde dateras till ca 400 e. Kr.

Svastikan har med hjälp av brakteater daterats till slutet av 400-talet eller början på 500-talet e. Kr., en datering som fortfarande gäller.

Den slumpmässiga upptäckten av Kårstadristningen har således medverkat till insikten att man framställde hällristningsskepp fram till ca 400 e. Kr., i varje fall i Norge. Om man sedan också inkluderar de gotländska bildstenarna som har skepp som närmast är identiska med Kårstadristningens yngsta skepp blir traditionen ännu längre.

Om en skeppskronologi skall vara ett användbart instrument fullt ut måste den också omfatta bronsålderns slut och tidig järnålder. Endast på så sätt kan man följa ristningstraditions sista fas och också rumsligt studera distributionen i landskapet.

Det förefaller som om man under period VI kan spåra en utveckling mot ett mer symmetriskt skeppsskrov, till skillnad mot tidigare perioder där för och akter på skeppen sett olika ut. En annan viktig faktor är att de närmast barocka hästhuvudsprotomen på skeppens stävar som vi finner i period V helt försvinner. Djurhuvudprotomen finns kvar i form av framför allt simfåglar och kanske även hästhuvuden men i betydligt mer stiliserad form. 

Nedan har jag listat några kriterier man kan fästa på skeppen från per. VI och järnåldersskeppen. Arbetet med denna kronologi pågår fortfarande och den kan inte betraktas som slutgiltlig.

Baltzer, L.    1911. Några af de viktigaste hällristningarna samt en del af de fasta fornminnena i Bohuslän. Göteborg.

Bengtsson, L. 1999.Om hällristningar och strandförskjutning i Tanum – en analys. I in Situ. Västsvensk arkeologisk tidskrift. Göteborgs universitet. Göteborg.

Coll, A.L.     1903. Fra Helleristningernes Område. Andet Stykke. For. til norske fortidsminnesmärkes bevaring. Aarsb. for 1902. Kristiania. S 106-40.

Dahlgren, P. 1932. Primitiva skepp. Natur & Kultur. Stockholm.

Dahlgren, P. 1934. Hällristningarnas skeppsbilder. Göteborg.

Johnsen, J.   1974. Rogalandsristningarna – typologiske freistnader. Opublicerad magisteravhandling. Universitetet i Bergen. Bergen.

Mandt, G. 1973. Kårstad-feltet. Viking Bind XXXVII. Oslo.

Mandt, G.     1992. Vestnorske ristninger i tid og rom. University of Bergen. Bergen.

Mandt, G. 2005. Kårstad i Stryn. I Universitetet i Bergen Arkeologiske skrifter Norisk 1. Bergen.

Mandt, G & Lødøen, T. 2004. Bergkunst. Helleristninger i Noreg. Det norske samlaget. Oslo.

Nordén, A. 1932. Hällristningstraditionen och den urnordiska runskriften. Arkeologiska studier tillägnade H. K. H. Kronprins Gustav Adolf. Stockholm.

Rieck, F. 2003. Fieldwork. I Hjortspring. A pre-Roman Iron-Age Warship in Context. Eds. Ole Crumlin-Pedersen & Athena Trakados. Ships and boats of the North. Volume 5. Roskilde.

Rostholm, H. 1972. Danske helleristninger. Holsterbro Museums Årsskrift 1971-72. Holsterbro.

Schnittger, B. 1922. En hällristning från Berga-Tuna i Södermanland. Fornvännen hft. 2-3. Stockholm.